Ett litet mejl kanske. Att få sitta med under lunchrasten. Någon som frågar hur det är. Varför är vi så ensamma allihopa?

Jag har sex månader kvar av mitt vikariat och jag har ett stort huslån. Och en familj, förvisso väldigt fin, att försörja. Vad jag gör? Äter pistaschnötter och läser Bodil Malmsten.

Alla jävlar är så himla sura och när jag behöver det minst ringer någon arg person och påpekar ett stavfel. Gaah. Och så har jag fått ett utslag vid ögat som gör att jag ser tusen gånger tröttare ut alternativt som en totalt socialt utstött person.

Funderar på att köpa en julskiva.

Det blir inte så mycket bebissnack längre. Det är mest jobbet. Men: Stod nu i 45 minuter och försökte söva barnet. Inomhus. I vagnen.  Gick ej.  Nu ligger hon och pratar för sig själv och jag längtar tills om en timme då jag får åka till jobbet istället! Dessutom är det inte längre jag som sitter på knepen, dem har hennes pappa redan förfinat och hittat nyare varianter på.

Från Onekligen, för att listor är så roliga.

10 saker jag gjort idag:
1. Stigit upp 05.30
2. Kört 12 mil tur och retur
3. Ätit falafeltallrik
4. Haft lyckokänslor
5. Pratat med 80-åring och 15-åring
6. Badat och duschat med min lilla tjej
7. Insett att jag inte behöver bli gillad av alla eller ens av en särskild person (på jobbet)
8. Åkt taxi
9. Längtat.
10. Ätit glass (hoppas jag, snart!)

Jag längtar hem och bort hela tiden. När jag är här i Stockholm får jag såna sköljningar av hemlängtan att jag blir tårögd. Längtar till djupa skogar, älven, den nybyggda gallerian i lilla stan som jag kommer ifrån, vill åka förbi på kaffe hos mamma eller pappa, promenera runt träsket, göra vanliga saker. Men så ser jag det framför mig. På allvar. Och njuter av att ha tunnelbanan tio minuter bort.

Vi sitter ändå bara i två olika hörn och skjuter från höften. Analytikern säger "Lätta hjärtan och gå starka genom åren". Men själv är bäste dräng och försvarsposition går alltid hem. Ingen behöver ändra sig då. Han har tappat sin förlovningsring och olyckskorparna kraxar. Jag hör det förstås inte. Står tacksam inför hjärtsnörpet det faktiskt ger, om olyckan skulle vara framme.

Nu piskas jag av arbetsveckans kommande slit. Gillar det, förstås, men såhär på söndagseftermiddagen känns allt lite väl motigt. Och vad gör jag då för att motarbeta de mörka känslorna? Tänker på att jag inte vill stanna hemma, inte vill ligga kvar i sängen hela dagen. För det första skulle det inte gå rent praktiskt men för det andra får jag besök av Döden då.