Ångesten rider mig som Malin Baryard.  Jag är en vek själ. Ransonerade mitt drickande men pratade tyvärr desto mer. Lärdom: prata mindre, håll dig i bakgrunden och köp hem en cola till dagen efter. Glad över att jag träffade nya människor igår som ej gjorde mig besviken. Humor, den rätta, är extremt svår att hitta. När jag hör den blir jag lycklig och känner hopp.

Här sitter jag i randiga pyjamasbyxor och ett urtvättat linne och hoppas på action. Sex appeal som en säl ikväll alltså! Har alltid haft svårt för myskläder. Heter lösningen ett tajt velour-set? Morgonrock känns för oklädsamt, pyjamasbyxor för sladdrigt och nattlinne-ja, då kan jag ju lika gärna gå och lägga mig direkt.

Jag har så många ideer. Och en och en tas de ifrån mig. Drömmer om sömn innan jag ska somna och när jag vaknar. Allt är bara tusen steg däremellan.

Fan vad jag avskyr att bli rippad på idéer. Jag är inte bitter men... Att ens egen idé kommer ur någon annans mun och sedan får mycket mer beröm, det... bränner. Men. Revanschlustan har onekligen sina fina fördelar.

Jag och barnets pappa har precis insett att vi är paria! Alla säger ring inte mig vi ringer er. Hans bästa vän hör aldrig av sig och jag missar fester jag inte ens visste om förrän efteråt. Vill bryta soffrutinen ikväll utan att paja hennes fantastiska sömnrytm. Allt är i huvudet, säger han och syftar på att göra finns i vårt förråd.

Hade som tänkt baka kanelbullar, städa, feja mig själv och ta bort nagellacket innan min föräldragrupp kommer på hembesök. Frysta köpesbullar, raggarstäd av toaletten och att helt enkelt måla över det avskavda, är det vad jag hinner? På tippen nu.

Hinner se rådjuret skymta till, passerar kollisionen med en bergsvägg två minuter efteråt, möter tre och ibland fem ambulanser på väg hem från jobbet. Jag gillar inte tecknen. Pustarna luktar illa.

Jag har börjat jobba och somnar 20.30 varje kväll. Det skriver jag utan att överdriva. Men jag älskar varje sekund av det. Alla frågar hur det går och vill gärna att jag ska säga (det hör jag): "Det är fruktansvärt!".

Men det är det alltså inte. Jag djupdyker i kommunala bostadsbolags årsredovisningar, skriver om kommunfullmäktigemöten och äter lunch utan att bli avbruten. Det är fantastiskt. 

Men. Här har det ju varit knäpptyst. Och jag har saknat Peppe, fastän jag aldrig träffat henne bara läst. Knäppt va?

Och jag har inte läst inte en enda bloggrad någon annanstans. Bara Cecilia Blankens som är Farstamorsa som jag. Men så ville jag läsa skarpa ord av AMO i Umeå och vad hittade jag där, om inte en länk och uppmaning till mig själv att komma tillbaka! Gulledu.

Så här är jag. Naken och blästrad framför er. Hehe.  

Det finns vissa saker jag ej bör fråga min s.k partner. Till exempel: Vad hände den där natten då vår guldklimp kom till världen?
Han får ju bara svara att jag, lite rosig om kinderna, pustade på och så var hon ute. Allt det andra kletet och ytligt nämnda om dålig andedräkt lämnar vi därhän. 

...Som ger mig sådan hemlängtan. Min pappa ber mig om datahjälp till ett evenemang. Det är stor show i min lilla hemkommun. Showen här hemma frontas av lilla chefen och sambon trillandes köttbullar.